Lamu

Det är underligt hur snabbt man vänjer sig vid att det inte finns några bilar. Istället för motorvrål hörs det metodiska klappret från åsnor. På Lamu finns det inga bilar. Gränderna är för trånga. Istället förflyttar man sig barfota eller med hjälp av åsnor. Vi sitter uppe på takterrassen i huset som vi bor i. Ägaren, till huset, Habshi, är själv från Lamu men har bott i Tyskland större delen av sitt vuxna liv. På sistone har längtan tillbaka till ön blivit större och större och han spenderar mer och mer tid här. Den mesta tiden verkar dock gå till att sitta på takterrassen. Det fläktar alltid där. ”I have so many things to do, but everyday I just end up sitting up here and doing nothing. I’m so lazy when I’m here!”

Ett stenkast från Habshis hus ligger Lamus stora torg. På den här platsen byggde de Omanska araberna ett stort fort för skydd från Portugal, när de kämpade om kontrollen på slavhandeln. På torget auktionerades slavarna ut som vilken vara som helst. Idag är tack och lov slaveriet utbytt mot en marknad där man kan köpa grönsaker, kryddor, frukt, kött och fisk. Bakom torget och bakom fortet byggde sultanen av Zanzibar ett stort palats åt sin guvernör. De efterföljande arvingarna till guvernören var dock inte särskilt ekonomiska av sig, så tillslut tvingades den sista arvingen sälja palatset. Palatset föll i glömska och dess gamla prakt var nästintill borta.

1974 kom Christina till Lamu för första gången. Efter det skulle hon komma att återvända ofta. Hennes barn har i princip vuxit upp en stor del av uppcäxten här. Något som Christina menar har gjort under för uppfostran. ”Bästa stället att ha tonårsbarn,” säger hon. 1994 öppnade Christina och Paul värdshuset i Dalafloda. Samtidigt köpte de det bortglömda palatset. En långsam process med restaurera palatset påbörjades. Palatset köptes med inneboende hyresgäster, och alla var inte särskilt sugna på att flytta. Efter år av förhandlingar lyckades dock Christina och Paul få hela palatset för sig själva. Längtan till Lamu gjorde att de efter några sålde värdshuset i Dalafloda och flyttade in i palatset. 2011 skulle bli första året som hotellet skulle ha öppet på riktigt. Alla rum är renoverade, ekologiskt tänket är genomgående. På Subira House, som palatset numera heter, finns det inga vattenklosetter, utan det är moderna mulltoaletter som gäller. Färskvatten är stor brist på Lamu, och genom att visa att mulltoa är mycket mer praktiskt hoppas hon kunna påverka andra att byta ut vattenklosetterna.

Hela säsongen var uppbokad månader i förväg. Allt såg väldigt ljust ut, fram tills den 11 september då första mordet och kidnappningen ägde rum. Media var snabba med att berätta att det var somaliska pirater som hade mördat och kidnappat turister på Lamu. Problemet var att det inte var sant. Det var inte på Lamu kidnappningen utan på Kiwayu Island (ön där Mick Jagger gifte sig en gång i tiden) morden hade ägt rum, en ö cirka en timmes båtfärd från Lamu, på ett lyxresort där endast två turister bodde. En ö utan några säkerhetsvakter och med en italiensk ägare som länge varit mycket illa omtyckt av lokalbefolkningen på ön. Lamu fick dock ta smällen eftersom journalisterna inte orkade sätta sig i detaljerna. Alshabab anklagades för kidnappningen och mordet, men de har aldrig officiellt tagit på sig ansvaret.

Den 3 oktober inträffade den andra tragiska incidenten. En kvinna blir kidnappad från Lamus grannö. Hon är en fransyska som bott där i 10 år. Ägaren till hotellet på grannön tar sitt privatflyg och följer efter kidnapparna så långt han kan, men fransyskan är förlorad.

Effekterna av dessa två händelserna är förödande. Enligt en enig journalistkår har det här att göra med Alshabab. Alla vita i området är måltavlor. Alla europeiska ambassader avråder starkt till att åka till området. Konsekvenserna är att turisterna försvinner. ”Vi var fullbokade, överbokade!” säger Christina. Det är inte bara Christina och Paul som känt av de ekonomiska konsekvenserna. Lamu har i princip byggt upp sin ekonomi på turisterna. Nu har uppskattningsvis 95 % försvunnit. Mest på grund av att ambassaderna starkt avråder att man ens kommer i närheten av Lamu. Det resulterar i att försäkringar inte gäller om det skulle inträffa något (stuka foten, solsting etc.)
Två incidenten, två mycket tragiska sådana, men ingen av dem har faktiskt skett på Lamu. Exakt vad som ligger bakom spekuleras det vilt om. En sak är säker. Lamu har inget intresse av att något sådant ska ske. Imamerna på Lamu tar mycket starkt avstånd från Alshabab. Christina är upprörd över svenska myndigheters sätt att jobba, ”Det här drabbar alla. Hur kan ambassader skriva om det när det aldrig varit här?”

Det här bekräftas överallt. Enligt alla europeiska ambassader är Lamu en livsfarlig plats. Men ingen har satt sin fot här för att kolla om det stämmer. ”Det är ingen fara här!” utbrister Christina.

Sedan incidenterna har Kenya gått in i Somalia. När man ligger på stranden kan då och då se stora amerikanska hangarfartyg som patrullerar kusten. Två incidenter. Enorma konsekvenser. Tänk om de nattliga incidenterna på Medborgarplatsen skulle leda till att ambassader runt om i världen starkt avrådde till resor till hela Stockholm?

Christina och Paul tror dock att det kommer att ge med sig med tiden. De har inga planer på att lämna Lamu. Christina är engagerad i det lokala samhället. Hon drev igenom ett förbud för plastpåsar, men det åtföljs tyvärr inte av någon än. Hon har även startat Lamu Safi, som betyder Rent Lamu. Lamu har problem med hanteringen av plast. Mycket slängs bara i en hög och sen driver de iväg med vinden ut i havet för att återkomma med tidvattnet. Christina vill samla ihop pengar för att köpa en återvinningsstation, där man kan ta tillvara på all plast som slängs, och senare kanske sälja den. Den centrala regeringen i Nairobi gör ingenting för att förbättra situationen. Många av Lamus invånare är Swahili. En folkgrupp som levt längs östafrikas kuster i århundraden. Många känner sig negligerade av den centrala regeringen. Det finns idag inget sjukhus på ön, utan närmaste är i Mombassa, cirka 8 timmar därifrån. Saudiarabien byggde ett sjukhus som gåva åt ön, men regeringen har vägrat att tillhandahålla mediciner, så hela sjukhuset står tomt.

”Det är ett annat system här,” säger Christina. ”Om någon blir sjuk och man behöver pengar går man till släkten och samlar ihop. I det svenska systemet behöver man ingen. Här är grannen din bästa vän. Det finns en District commissioner som delar ut formulär för att exempelvis ett barn ska kunna samla ihop pengar för att gå i skolan. Då lägger man sig i när barnet inte är skolan.” Islam är ett stort kapitel i människors liv. Mycket imponerar men vissa saker är mycket frustrerande. Framför allt inställningen att ”Allah fixar allt.” Andra dygder som i moral är imponerande. Ömheten mot de ädre. ”I Sverige finns inga budskap längre för barnen.”

Israels imaginära konflikt med Palestina

Den israelisk-palestinska konflikten brukar sammanfattas: ”Israel vill att världssamfundets mäktigaste organ gör mer för att stoppa det palestinska raketregnet medan palestiniernas FN-ambassadör ber rådet att skyndsamt agera mot Israels ”upptrappning av dödligt våld och terror”.

Konflikten tycks omöjlig att lösa. Alla skyller på varandra och stackars världssamfundet kan varken hjälpa den ena eller den andra utan att den ena eller den andra blir arg.

Den konflikten som beskrivs i media är en imaginär konflikt. Anledningen till att den kan fortsätta beskrivas i förvirrade ordalag är terminologin. Ordet konflikt har en inneboende mening. Den innefattar två sidor och det råder en dispyt. I den imaginära konflikten mellan Israel och Palestina finns det flera aspekter som inte kan klassificeras inom termen konflikt. Palestina är inte ett land och i den mån palestinier existerar så är det i form av sin historiska tillhörighet till landområdet som en gång kallades Palestina. Det som idag kallas för Palestina är ockuperat område. De delar av de ockuperade områdena där ”palestinier” har självstyre (dvs. polisiär kontroll på den egna befolkning) har Israel kontroll över allt vatten, alla gränser, elektricitet, handel och rörelse.

Alltså existerar ingen konflikt. Det existerar ett förtryck. Det finns inget Palestina, det finns palestinier utan medborgarskap. Det existerar ett Israel som har kontroll på sitt eget område liksom de områden som de ockuperar. Det finns två olika klasser av medborgare i Israel. De som har fullständiga medborgerliga rättigheter, och de som inte har några medborgerliga rättigheter alls. Allt annat är detaljer och förvirring.
”Konflikten” kommer aldrig att lösas genom att använda verktyg för konfliktlösning. ”Konflikten” kommer inte att bli begripbar bara för vi försöker förstå båda sidor. Det finns inte två sidor. Det finns ett Israel och det finns de som inte har några medborgerliga rättigheter. De finns de som lever i Israel som första klassens medborgare och de som lever där som andra och tredje klassens invånare.

Lösningen på konflikten kan bara ligga i medborgarskap. Israel som stat måste omdefinieras och inkludera alla människor. Idén om Palestina måste lämnas. Nationalism kan inte leda till hållbar fred. Endast rättvisa för alla kan göra det. Ehud Ohlmert förklarade: ”If the day comes when the two-state solution collapses, and we face a South African-style struggle for equal voting rights (also for the Palestinians in the territories), then, as soon as that happens, the State of Israel is finished,”

Edward Said får sammanfatta:
”The third way avoids both the bankruptcy of Oslo and the retrograde policies of total boycotts. It must begin in terms of the idea of citizenship, not nationalism, since the notion of separation (Oslo) and of triumphalist unilateral theocratic nationalism whether Jewish or Muslim simply does not deal with the realities before us. Therefore, a concept of citizenship whereby every individual has the same citizen’s rights, based not on race or religion, but on equal justice for each person guaranteed by a constitution, must replace all our outmoded notions of how Palestine will be cleansed of the others’ enemies. Ethnic cleansing is ethnic cleansing whether it is done by Serbians, Zionists, or Hamas.”

Döden

Vi är ensamma i döden men varför överger vi de som överlever?

bästa bloggen just nu

http://mammakattbarn.blogspot.com/

Tvåstatslösningen är Israels sista livlina

publicerad i DN http://www.dn.se/debatt/tvastatslosningen-ar-israels-sista-livlina-1.1120789

Uppdaterat 2010-06-11 21:54. Publicerat 2010-06-11 19:40

Ship to Gaza är ett exempel på den enorma solidaritet som finns mellan Europas folk och palestinierna. Lärdomen av detta är att palestinierna måste ändra strategi för att kunna få frihet. Den dag de kräver israeliskt medborgarskap för befolkningen i de ockuperade områdena – och Israel vägrar – den dagen blir Israel en apartheidstat, skriver statsvetaren Nidal Kersh.

Ship to Gaza har som mål att slutgiltigt häva den illegala blockaden av Gaza, som innebär att inga varor eller människor har rätt att ta sig in eller ut ur Gaza utan tillstånd från Israel. Om projektet lyckas kommer det givetvis att innebära vissa förbättringar för det palestinska folket, men huvudproblemet kvarstår. Tvåstatslösningen på konflikten mellan Israel och palestinierna kommer aldrig leda till en hållbar fred. Tvåstatslösningen är Israels sista livlina som gör att de kan fortsätta legitimera sina brott mot mänskligheten.

Den eventuella segern för Ship to Gaza har redan tillägnats Hamas av svenska medier. Det här möjliggör för Israel att effektivt svärta ner den humanitära hjälpaktionen. Att Ship to Gaza genomför sina aktioner för att hjälpa befolkningen i Gaza borde ingen kunna ifrågasätta, men det görs. Hamas, som har som uttalat mål att utrota staten Israel, kommer aldrig att kunna vinna någon legitimitet. Deras existens i Gaza är en, för Israel, tacksam plågoande. Den gör att Israel kan hävda att Palestina/Israel-konflikten aldrig går att lösa eftersom det inte finns någon partner för fred.

Problemet med Israel/Palestina-konflikten är just att den inte existerar. Det finns inget Palestina, Israel finns. Därför är det viktigt att sluta prata om en tvåstatslösning. I praktiken håller dock en tvåstatslösning på att ta form, en påtvingad lösning som inte innefattar några kompromisser från Israels sida. Den lösningen är ett Palestina omringat av murar och säkerhetsstängsel och en sådan lösning kan inte leda till en hållbar fred.

Den israeliske professorn Arnon Soffer, som under flera år var rådgivare åt Ariel Sharon i frågor gällande det ”demografiska hot” som palestinierna utgör, målar upp en skrämmande framtidsbild i en intervju i Jerusalem Post 2004: ”När 2,5 miljoner människor bor i ett avstängt Gaza, kommer det att bli en humanitär katastrof. De människorna kommer att bli ännu värre djur än vad de är i dag, med hjälp av ett fundamentalistiskt islam. Trycket mot våra gränser kommer att bli ohyggligt. Det kommer att bli ett fruktansvärt krig. Så, om vi vill överleva kommer vi att behöva döda och döda och döda. Dygnet runt, varenda dag.”

Palestiniernas största bidragsgivare är EU. Palestiniernas viktigaste vänner är européerna. Ship to Gaza är ett exempel på den enorma solidaritet som finns mellan Europas folk och palestinierna. Lärdomen av detta är att palestinierna måste ändra strategi för kunna få frihet. Demonstranter i åtskilliga länder i Europa har länge skanderat ”Israel Apartheid” och ”Bojkotta Israel!”. Men så länge den officiella kampen inte ändras från en nationalistisk kamp till en kamp om rättigheter ekar dessa slagord tomt. Israel är bara en apartheidstat om palestinierna i de ockuperade områdena kämpar för ett medborgarskap. Om man vill få igenom en bojkott mot Israel måste kampen ta en ny väg: kamp om medborgarskap.

Ship to Gaza har visat att åtta skepp med förnödenheter har skapat mer sympatier för palestiniernas sak än vad Hamas folkrättsvidriga raketer och självmordsbombningar någonsin skulle kunna göra. Palestiniernas kamp är legitim och den måste föras med legitima medel. Det går inte att möta övervåld med våld. Ifall palestinierna i Europa anammar en ny strategi kommer palestinierna på de ockuperade områdena att följa efter.
Professor Edward Said presenterade, efter Osloprocessens sammanbrott, ”den tredje vägen”. Han menade att lösningen för israeler och araber är att skapa mer rättvisa. Man måste blicka framåt, inte bakåt. Landet kan aldrig bli som det var före 1967 och än mindre som det var före 1948. De orättvisor som har gjorts kan inte göras ogjorda, men mer rättvisa skulle kunna reparera det, inte mer orättvisa.

I dag bor det nära en och en halv miljon araber i Israel . Den dag de kräver medborgarskap för befolkningen i de ockuperade områdena och Israel vägrar, blir Israel en apartheidstat. Israel kan slingra sig undan vilka gränser som ett framtida Palestina ska ha, men kan inte officiellt säga att de inte vill ge palestinier ett medborgarskap. Israels oro är att palestinierna ger upp hoppet om egen stat, och i stället påbörjar en kamp om rättigheter. Ehud Olmert uttryckte oron för det under sin tid som premiärminister när han till den israeliska tidningen Haaretz sa: ”Om dagen kommer då tvåstatslösningen kollapsar och vi står inför en kamp för lika rösträtt även för palestinier av sydafrikansk modell, i det ögonblicket är den israeliska staten historia.”

Nu protesterar människor över hela världen mot Israels övergrepp mot den fredliga hjälpsändningen och kräver oberoende utredningar av stormningen av fartygen. Men även om den illegala och inhumana blockaden hävs, tack vare den uppmärksamhet Ship to Gaza lyckats åstadkomma och den negativa publicitet Israel ådragit sig, kommer inte situationen för palestinierna att förbättras. Den solidaritet som bevisligen finns för det palestinska folket måste omvandlas i konstruktiv handling. Alla kan skriva på att människor har ett lika värde. Låt oss sluta vifta med palestinska flaggor och i stället kräva israeliskt medborgarskap för alla palestinier i de ockuperade områdena.

Nidal Kersh
statsvetare, svensk och israelisk medborgare

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!